"Ty vår bedrövelse, som varar ett ögonblick och väger föga, bereder åt oss, i översvinnligen rikt mått, en härlighet som väger översvinnligen tungt och varar i evighet — åt oss som icke hava till ögonmärke de ting som synas, utan dem som icke synas; ty de ting som synas, de vara allenast en tid, men de som icke synas, de vara i evighet" 2 Kor 4: 17-18.

Paulus säger, att hans bedrövelser varar bara ett ögonblick. Ibland förefaller detta "ögonblick" oss mycket långt. Nu bör vi komma ihåg, att varje vår bedrövelse verkligen varar bara sin egen bestämda tid. På sjukbädden tycker vi ofta, att det aldrig blir ett slut på våra bedrövelser. Nu talar vi inte här om de obotligt sjuka, som verkligen får bereda sig på att deras "ögonblick" är livslångt. Utan vi talar om dem, i vilkas liv sjukdomen kommer och går. Dessa sjukdomar har sin tydliga begynnelse, men de har också sitt eget tydliga slut, fastän vi i våra mörka stunder tycker, att de aldrig tar slut.

Herren har noggrant bestämt tiden också för din sjukdom. Den varar inte en timme längre, än han har bestämt. Och den upphör, så fort Herren har nått sitt mål. Bedrövelsens tider har ofta jämförts med guldsmedens smältdegel, som han smälter guldet i. Då guldet smälter, stiger slagget alltid upp till ytan, och han skummar bort det därifrån. Det sägs, att guldblandningen får utstå eldens hetta, ända tills guldsmeden kan se sin egen bild i den. Vi kan mycket väl tillämpa denna bild på Herrens ledning i vårt liv. Också vi råkar ibland in i en liknande "smältdegel". Herren vill här i den heta ässjan rena oss från det slagg, som finns i varje syndares liv. Först då han börjar se sin egen bild i oss, har denna lidandeseld fyllt sin uppgift.

I dig och mig finns mycket tydligt bilden av den gamle Adam, världens bild. Nu borde i vårt liv den nye Adams, Kristi, bild börja synas. Och han var storsint, ödmjuk, mild, barmhärtig, full av kärlek, nåd och sanning. En sådan Kristus-likhet kan inte åstadkommas på en gång. Om och om igen måste den himmelske guldsmeden sätta den syndiga människan i lidandets degel, så att Kristi bild kan börja synas i henne. Den största faran ligger i att avsikten med hans kärlek inte kan förverkligas, utan guldet blir sämre och förstörs. Vi böjer oss inte för hans vilja att göra oss ödmjuka. Vi vill inte avstå från vår själviskhet och vår stolthet. Vi begär inte, att vår natur skall växa till likhet med Kristi natur. Och då misslyckas guldsmedens arbete.

Men han lämnar inte sin sak därhän. Efter någon tid är vi igen i hans smältdegel, och kanske vi nu bättre förstår hans avsikter. Kanske vi nu har en rättare inställning till de prövningar, som Herren har sänt. Kanske vi nu i dessa svårigheter själva kan be, att Kristi bild allt tydligare skall få sätta sin prägel på vår natur och vår vandel. Då har guldsmedens arbete med oss lyckats. Och då kan han bruka oss till allt större välsignelse för andra.

Herre, jag vill så gärna, att dina goda avsikter skulle förverkligas också i mitt liv. Jag vet nog att det gör gränslöst ont, när du bryter ner min egen vilja, men ändå ber jag, att du skall göra det, så att jag åtminstone i någon mån kunde återge din bild.