"— såsom sädesskylen bärgas, då dess tid är inne." Job 5: 26.

I EN artikel om gamla fartyg berättas det, att det icke endast är åldern, som gör trävirket värdefullare, utan även skeppets krängning och gungning på havet och den kemiska process, som uppstår genom "slagvattnet" och allehanda skeppslaster.

I ett modernt möbelmagasin i New York förevisades för några år sedan plankor och fanér av bok, tillverkade av däcksbjälkarna från ett åttio år gammalt fartyg, och dessa tilldrogo sig allmän uppmärksamhet genom sin utsökta färg och ådrornas sköna teckning. Samma beundran väckte några mahognyplankor, tagna från ett bark skepp, som seglat för sextio år sedan. Under de många resorna över havet hade porerna sammandragits och färgen fördjupats, så att den närmast påminde om färgen på en kinesisk vas. Av dessa brädor förfärdigades en möbel, som i dag intar hedersplatsen i en salong i ett rikt hem i New York.
Det är en oändlig skillnad på karaktären hos åldringar, som levat ett ytligt, självilkt, onyttigt liv, och hos dem som seglat i alla väder och burit tunga bördor i Guds och medmänniskors tjänst. Icke bara kampen och nödorna, utan även något av själva bördorna ha inverkat på karaktären och meddelat den dess ljuvhet.

Då solen sänker sig vid horisonten, har den ännu icke gått ned. Aftonhimlen äger sin guldglans en hel timme efter det solen dalat i väster. Så sker det också, då en god människa gått ur tiden. Ännu långt efter det hon är borta, sprider hon ljus i denna värld. Hon kan icke dö; hon har kvarlämnat så mycket av sig själv. Därför talar hon fastän hon är död.
Då Victor Hugo var åttio år gammal, gav han uttryck för sin religiösa tro med följande, sublima ord: "Jag erfar inom mig det tillkommande livet. De nya skotten äro mer livskraftiga nu än någonsin. Jag höjer mig mot skyn. Solen lyser över mitt huvud, ur jordens givmilda sköte hämtar jag växtkraften, men himlen med dess okända världar skänker mig ljus.

Ni säger, att själen är ingenting annat än resultatet av fysisk kraft. Huru kommer det sig då, att min själ är mer strålande nu, då kroppskrafterna begynna svika? Vinter är på min hjässa, men i mitt hjärta råder evig vår. Jag inandas denna stund doften av syrener, violer och rosor, just som jag gjorde vid tjugu år. Ju mera jag nalkas slutet, desto klarare hör jag omkring mig musiken av de odödliga symfonierna från världar, som hälsa mig. Det är på samma gång underbart och enkelt."