De Kristna och Israel

DE KRISTNA OCH ISRAEL

"Vilken är "Lögnaren", om icke den som förnekar att Jesus är Kristus? Denne är Antikrist, denne som förnekar Fadern och Sonen." (1 Joh. 2: 22)

av Alfred Olsen
översättning: Torbjörn Johansen

En del av dagens kristna ställs inför ett samvetsproblem på grund av den nuvarande staten Israel. Nä folk tänker på det som judarna kallar förintelsen, skyndar man sig att erkänna denna stat, medan en del inte vill göra det av två orsaker:

På grund av att de har insett de oförrätter som gjorts mot det palestinska folket, som med våld har fördrivits från sitt land.
Av orsaker förbundna med kristen tro och vittnesbörd. Eftersom detta är ett väldigt känsloladdat ämne, med upphov till att väcka starka reaktioner, skall det på förhand sägas att problemet ej här behandlas i en antisemitisk anda, utan är framställt utifrån ett lidelsefullt intresse för social och religiös rättvisa. Vi är för religiös frihet för alla, och var som helst i världen, även i Israel, där vi hoppas att dessa, flera miljoner i exil – kristna och muslimer – tillåts återvända av de israeliska myndigheterna, som nu vägrar att repatriera dem därför att de inte är judar.

För att klargöra problemet måste vi ställa oss följande fråga: Vad betyder erkännandet av staten Israel för en kristen? Är dess tillkomst i Palestina att betrakta som ett "fait accompli" (fullbordat faktum)? När det gäller detta som en historisk händelse, kan man inte göra annat än att märka dess närvaro i Palestina – och bara sedan 1948 som en oerhört viktig politisk fråga, då Förenta Nationerna, en världslig institution, gick med på att erkänna staten Israel.

Men är denna närvaro på palestinskt område legitimt? Låt oss ta ett exempel: Någon besitter ett stulet objekt. Vi erkänner att han är i besittning av detta objekt, men kan vi godta detta faktum genom att erkänna "legimiteten" av detta utan att begå en allvarlig orättvisa?

På detta sätt är det med det samvetsproblem vi kristna ställs inför i denna fråga: Kan vi godta legimiteten av staten Israel i Palestina? När vi talar om legitimiteten av en stat hänvisar vi till en historisk rätt i ett bestämt land. I Israels fall handlar det också om en biblisk rätt i så fall. Vi måste därför tala om Israels historiska och bibliska legitimitet.

DEN HISTORISKA LEGITIMITETEN

Man kan inte finna historiska argument som är tillräckligt gällande för att rättfärdiggöra en israelisk stat i Palestina de ca sista femtio åren. Detta land tillhör palestinierna, precis som alla andra länder tillhör sina befolkningar. Fyra miljoner palestinier kräver sina lagliga historiska rättigheter över palestinsk mark. Dessa rättigheter är tidiga, och Bibeln nämner Palestina och palestinierna. Deras krig mot de judiska angriparna är kända (1 Samuel 28).

Innan Jesus kom försökte judarna flera gånger att skapa en israelisk stat i Palestina på palestiniernas bekostnad. Denna stat tog formen av ett kungadöme ca 1000 f. Kr. Men efter mindre än fem år blev kungadömet delat i två: Nordriket i Samarien och Sydriket i Judéen. Senare försvann båda dessa riken. Det första blev förstört av assyrierna 772 f. Kr. 200 år efter sitt upprättande, medan det andra blev utplånat 586 f. Kr. av babylonierna, ca 400 år sedan det upprättats. Judarna landsförvisades därefter till Babylonien och bara ett litet antal av dem blev kvar i landet. Ursprungsbefolkningen, palestinierna, blev däremot kvar i Palestina.

Det judiska kungadömet återuppstod inte förrän Herodes den store kom till makten år 37 f. Kr., ca 100 år senare, år 70 e. Kr., då det blev erövrat av Titus romerska trupper. En del judar (några få tusen), huvudsakligen från Jerusalem, blev tagna som krigsfångar av romarna. I detta sammanhang är det viktigt att påpeka att judiska bosättningar fanns över hela det romerska imperiet redan före år 70. Bara i Alexandria bodde det över 1 miljon judar.

Efter upproret mot romarna år 135 var det mest Jerusalemjudarna som fördrevs, men det fanns många nog kvar i Palestina för att bilda ett religiöst center – dock inte i Jerusalem. Landets ursprungsbefolkning, palestinierna, blev kvar.

Nästan 2000 år senare, 1948, upprättades en ny israelisk stat i Palestina. Denna stat gjorde anspråk på landet på bekostan av palestinierna som alltid hade bott där. Judarna, som vände tillbaka i stora mängder från hela världen, kastade ut palestinierna med våld. De fick överge sina hem under tragiska omständigheter. De blev landsförvisade och var tvungna att fly till de omgivande arabländerna och var hänvisade till att bo i tält under eländiga förhållanden. FN och stormakterna var behjälpliga vid den judiska invandringen till Palestina när palestinierna tvingades ut, främst USA och Sovjetunionen.

Den 14 maj 1948 blev så staten Israel proklamerad. En kvart efter utropandet erkändes den nya staten av stormakterna, som om Palestina och palestinierna aldrig hade existerat.

Ändå är de historiska bevisen klara och överväldigande (4 Mos 13: 21- socialt, kulturellt, traditionellt, samtida pengar osv.) Vi lägger märke till att de som stöder Israel har dåligt samvete för judarnas skull, och för att lätta sitt dåliga samvete röstade de för en judisk stat i Palestina. Men rättvisa kan inte uppnås genom att förvägra palestinierna deras legitima rättigheter till fördel för andra. Som redan nämnts kan man inte disponera något som tillhör en annan.

För att ta ett exempel: en amerikan och en ryss har inte rätt att disponera palestinsk jord, som självfallet inte tillhör honom. En fråga kan därmed ställas till de som vill tillfredställa sitt dåliga samvete genom att placera judarna i ett judiskt hemland: Varför inte ge dem en bit av deras eget land som de kan disponera fritt?

Det vanliga svaret är påståendet om biblisk legitimitet. Enligt denna har israelerna en biblisk rätt till Palestina. På detta sätt förflyttas vi från en historisk till en andlig, eller teologisk plattform, och detta ofta av människor som varken vill ha med Bibeln och teologin att göra. Man kräver att vi som kristna måste erkänna att sioniststaten Israel har en biblisk rätt att besitta landet.

Dagens pastorer uppmanas till att vittna till deras fördel som öppet förnekar att Jesus är Messias och som väntar på en egen messias, Antikrist. Denna fordran lägger man fram i den heliga Bibelns namn. Judendomen är varken en ras eller ett geografiskt land, utan en religion. Judar kan bara finna frälsning på ett sätt, genom Jesus Kristus.
Sett från kristen synpunkt är det lika absurt att erkänna en judisk stat för judar som att erkänna en stat för kristna!

DEN BIBLISKA LEGITIMITETEN

Många kristna stöder Israel därför att de i god tro menar att de hjälper Guds utvalda folk att resa tillbaka till "löfteslandet." Vi anser därför det är viktigt att påminna om vem som är Guds folk och vad löfteslandet är i ljuset av evangeliet.

LÖFTESLANDET

Palestina är inte ett land som av Gud är bortlovat till dagens israeler. Grunden till det er följande:

Löfteslandet er en andlig symbol, inte en geografisk realitet.
Löftet gavs på vissa villkor.

LÖFTESLANDET ÄR ANDLIGT

Gud lovade Abraham och hans ättlingar ett land. Men begreppet "löfteslandet", som tänkt av Gud, blev genom alla århundraden förklarat av Bibeln på detta sätt: Det skulle till slut framträda som en andlig realitet, inte som en geografisk plats.

Därför sägs det i Hebreerbrevet:

Genom tron bosatte han sig såsom främling i det utlovade landet, likasom i ett främmande land, och bodde i tält med Isak och Jakob, som voro hans medarvingar till samma löfte. Ty han väntade på ’staden med de fasta grundvalarna’, vars byggmästare och skapare är Gud. (Hebr. 11: 9-10).

Landets andliga karaktär har sina rötter i det Gamla Testamentet. Således var det inte tänkt att Levi stam skulle få något av landet. Gud var dess del. Bibeln säger om detta:

Men åt Levi stam gav Mose icke någon arvedel. HERREN, Israels Gud, är deras arvedel, såsom han har sagt dem. (Jos. 13: 33)

Dessutom säger Psalm 37: 11: "Men de ödmjuka skola besitta landet och hugnas av stor frid." Vi kan inte säga att alla israeler som lever i Palestina idag är ödmjuka och rättskaffens. Vidare kan man finna dessa egenskaper var som helst.

Jesus förklarar detta med att säga att Guds rike inte är synligt eller av politisk art, men att den finns i den troendes hjärta. När fariseerna frågade honom när Guds rike skulle komma, visste han mycket väl att de då menade det universella-politiska sionistiska kejsardömet. Han svarade:

"Och då han blev tillfrågad av fariséerna när Guds rike skulle komma, svarade han dem och sade: Guds rike kommer icke på sådant sätt att det kan förnimmas med ögonen, ej heller skall man kunna säga: 'Se här är det', eller: 'Där är det.' Ty se, Guds rike är invärtes i eder." (Luk. 17: 20-21).

I modern judendom finner vi många rabbiner som stryker under löfteslandets andliga dimension. Följande utsaga av den välkände rabbinen Jonathan Eybeschutz är typisk:

"Det är skrivet: ’Så skolen I få bo det land som jag gav åt era fäder, och I skolen vara mitt folk, och jag skall vara er Gud." (Hes 36:28) Detta skulle gälla nutid, anser han.

Gud lovade Abraham att ge honom Kaanans land – men när Sara dog hade han inte något land att begrava henne i. På vad sätt blev då löftet uppfyllt? Det är två länder som bär Israels namn: Israels land i himlen, och Israels land på jorden.

Det heliga landet är det himmelska landet, där det heliga tabernaklet finns, varifrån ett överflöd av sanning och visdom springer ut. Detta är det andliga land som har bortlovats till våra fäder och icke den materiella jorden.

Som vi skall se, är Abrahams avkomma, löfteslandets arvingar, också medlemmar av en andlig släkt. Detta andliga arv har alltså inget att göra med släktlinjer i biologisk mening, utan beror på tron på Jesus. Paulus säger:

"Hören I nu Kristus till, så ären I därmed ock Abrahams säd, arvingar enligt löftet." (Gal. 3: 29)

Således kan inte judar som vägrar att erkänna att Jesus är Messias och uttryckligen väntar på en annan messias, av en kristen betraktas som Abrahams ätt, ej heller som arvingar till löfteslandet, vare sig det nu är andligt eller geografiskt.

LÖFTET ÄR BETINGAT

Gud tog ifrån judarna arvet redan innan Jesus kom, därför att landet utlovades på betingelse av trohet mot förbundet. Betingelserna blev inte infriade och förbundet blev på detta sätt omintetgjort av judarna och inte av Gud, som då förkunnade upprättandet av ett nytt förbund. Detta nya förbund är fortfarande förkastat av judarna.

BETINGELSEN

Skulle landet vara geografiskt får vi inte glömma att det utlovats på bestämda villkor.

Ty Moses sade till judarna:

"Om du icke håller alla denna lags ord, som äro skrivna i denna bok, och gör efter dem, så att du fruktar detta härliga och fruktansvärda namn ’HERREN, din Gud’, så skall HERREN sända underliga plågor över dig och dina efterkommande, stora och långvariga plågor, svåra och långvariga krankheter. Han skall låta komma över dig alla Egyptens sjukdomar, som du fruktar för, och de skola ansätta dig. Och allahanda andra krankheter och plågor, om vilka icke är skrivet i denna lagbok, skall HERREN ock låta gå över dig, till dess du förgöres. Och allenast en ringa hop skall bliva kvar av eder, i stället för att I förut haven varit talrika såsom stjärnorna på himmelen; så skall det gå dig, därför att du icke hörde HERRENS din Guds, röst." (5 Mos. 28: 58-63)

I tillfälle av otrohet är det mycket tydligt att löftet är helt annorlunda, och det som då har lovats judarna är förfärliga plågor för deras släkte, såväl som fördrivning från landet. Detta är förbundets villkor.

FÖRRÄDERIET

Judarna höll inte allt som stod i förbundet, såsom Moses bad dem göra. Bibeln säger rätt ut att de förrådde Gud genom att tillbe avgudabilder från grannländerna, som inte kände Gud. De efterliknade till och med deras seder och offrade sina barn till dessa gudar, istället för att prisa Gud. Detta är en av orsakerna till att profeten Elia blev så upprörd då Jeriko blev återuppbyggt till priset av människooffer till Baal (1 Kon. 16: 30-34; Jmf Jos. 6: 26).

Psalm 106 berättar om de många utslagen av Israels otrohet:

"De gjorde en kalv vid Horeb…De glömde Gud, sin frälsare…och de slöto sig till Baal-Peor…" de "beblandade sig med hedningarna och lärde sig deras gärningar."

"De tjänade deras avgudar, och dessa blevo dem till en snara. Och de offrade sina sina söner och döttrar till offer åt onda andar. Ja, de utgöto oskyldigt blod, sina söner och döttrars blod".

Detta är orsaken till att profeterna ropade ut sin fordömelse av forräderiet och kungjorde Guds vrede över Israel: "Hören då detta, I hövdingar av Jakobs hus och I furstar av Israels hus, I som hållen för styggelse, vad rätt är, och gören krokigt allt vad rakt är, I som byggen upp Sion med blodsdåd och Jerusalem med orättfärdighet…och säger: Är icke HERREN mitt ibland oss? …Därför skall för eder skull Sion varda upplöjt till en åker" (Mika 3: 9-12).

Jesaja profeterade också mot Israel när han sade:

"Hören, I himlar, och lyssna, du jord; ty HERREN talar. Barn har jag uppfött och fostrat, men de hava avfallit från mig. En oxe känner sin ägare och en åsna sin herres krubba, men Israel känner intet, mitt folk förstår intet. Ve dig, du syndiga släkte, du skuldbelastade folk, du ogärningsmäns avföda, I vanartiga barn, som haven övergivit HERREN, föraktat Israels Helige och vikit bort ifrån honom!" (Jes. 1: 2-4)

AVSKAFFANDET AV DET GAMLA FÖRBUNDET, OCH UPPRÄTTANDET AV DET NYA FÖRBUNDET

Efter att ha fördömt Israels förräderi, förklarade Gud, genom att tala genom Jeremia, att förbundet var upphävt av judarna, och förkunnade upprättandet av ett nytt förbund. Det skulle inte vara likt det gamla, eftersom den troendes del är Gud själv och inte något land:

"Se, dagar skola komma, säger HERREN, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus; icke ett sådant förbund som det jag slöt med deras fäder på den dag då jag tog dem vid handen till att föra dem ut ur Egyptens land det förbund med mig, som de bröto, fastän jag var deras rätte herre, säger HERREN. Nej, detta är det förbund som jag skall sluta med Israels hus i kommande dagar, säger HERREN: Jag skall lägga min lag i deras bröst och i deras hjärtan skall jag skriva den, och jag skall vara deras Gud, och de skola vara mitt folk." (Jeremia 31: 31-33).

Det är helt klart att detta nya förbund är annorlunda än det som blev avskaffat, eftersom den inte skulle vara "ett sådant förbund som det jag slöt med deras fäder". Skillnaden ligger i den förståelsen att det nya förbundet inte lovar judarna något geografiskt land.

Istället kommer varje människa som tror på Jesus, grundläggaren av det nya och universella förbundet, till att få del av Gud. Judarna avvisar fortfarande Messias Jesus och hans förbund därför att det inte lovar dem ett geografiskt land, eller tillåter dem privilegiet att upprätta det världsomspännande sionistiska kejsardöme de vill upprätta.

Som H.G. Wells har skrivit:

"Judarna letar efter en särskild frälsare, en messias, som skall göra människan fri i processen att återställa det ärofulla Davids och Salomos riken och tvinga världen att underkasta sig den välvilliga judiska stövelklacken." (Wells, The Outline of History)

DET UTVALDA FOLKET

Guds val föll aldrig på det judiska staten som många fortfarande tror. Bibeln säger i verkligheten att Gud valde en man, Abraham, som var aramé och inte jude, för det fanns inte något israeliskt land före Abraham. Det är därför fel att tro att judendomen är en ras. Moses betonade detta genom att säga till judarna:

"Och du skall betyga och säga inför HERRENS, din Guds, ansikte: Min fader var en hemlös aramé…" (5 Mosebok 26: 5).

Meningen med Abrahams kall var skapandet av en andlig miljö för att ta emot Messias. Guds mening var inte att välja ut ett folk på politiska skäl, men för att sända Messias, som "kom till sitt eget och hans egna togo icke emot honom."

"Men åt alla dem som togo emot honom gav han makt att bliva Guds barn, åt dem som tro på hans namn." (Joh. 1:1-12) Enligt kristen teologi är därför Guds folk internationellt och bygger på tron på Jesus.

Tidigare hade Jesus sagt till judarna:

"…ty om I icke tron att jag är den jag är, så skolen I dö i edra synder." (Joh. 8:24)

Vidare sade Jesus till dem:

"I haven djävulen till eder fader, och vad eder fader har begär till, det viljen i göra. Han har varit en mandråpare från begynnelsen, och i sanningen står han icke, ty sanning finnes icke i honom. När han talar lögn, då talar han av sitt eget, ty han är en lögnare, ja, lögnens fader." (Joh. 8:44)
"Vad säger vi till dem idag? Enligt Bibeln är Jesu lärjungar de sanna judarna och kyrkan det äkta Israel. Fördömer inte Jesus hebreerna som falska judar och synagogan som Satans hus?" (Upp. "2:9; 3:9)

Detta är anledningen till att Paulus säger:

"Hören I nu Kristus till, så ären I därmed ock Abrahams säd, arvingar enligt löftet." (Gal. 3:29)
"Han inbjöd därför judarna att omvända sig till tron på Jesus, för att därvid bli medlemmar av Guds folk." (Rom 11: 23).

Det är därför inte tal om att förkasta judarna som människor, men Israel som stat. Judarna är tvärt emot inbjudna att träda in i Jesu hjord för att bli en del av Guds universella folk!

Den kristna kärleken till nästan förbjuder oss att låta dem begravas i sina egna fel, genom att uppmuntra dem till att tro att de är Guds utvalda folk, tillbaka i det heliga landet. För vi måste förstå att judarna, som ännu förnekar att Jesu är Messias, bär inom sig Antikrists säregna karaktär. Som Johannes förkunnade:

"Vilken är ’Lögnaren’, om icke den som förnekar att Jesus är Kristus. Denne är Antikrist…" (1 Joh. 2: 22).

Både kristna och muslimer erkänner Jesus som Messias. Muslimerna betraktar honom dock bara som en profet och inte som Guds son. Vi finner också anhängare till Jesus i buddhismen och hinduismen, men där är han betraktad som en vishetslärare och inte Guds Son. Den som inte bekänner Jesus som Guds son är enligt Bibeln och Johannes att betrakta som en liten antikrist! (Se bibelordet i början).

Johannes profetia om Antikrist kan inte gälla de som tror att Jesus är Herre, men däremot de som förkastar honom som Messias. Antikrists säregna egenskaper kan bara finnas hos judarna, som rakt av förnekar Jesus, och väntar på en annan messias, nämligen Antikrist.

Vi får inte bli förvånade över denna radikala förändring i judarnas öde. Låt oss komma ihåg vad Jesus sade då en romersk officer uttryckte sin tro på honom:

"Och jag säger eder: Många skola komma från öster och väster och få vara med Abraham, Isak och Jakob till bords i himmelriket, men rikets barn skola bliva utkastade i mörkret därutanför; där skall vara gråt och tandagnisslan."
(Matt. 8:11-12).

Begreppet "det utvalda folket" blev därför, med Jesu ankomst, förändrat från att gälla ett fanatiskt stamfolk till att bli en internationell realitet. I texten ovanför fördömer Jesus "rikets barn" (Israel) därför att de vill tolka judendomen på ett politiskt och rasistiskt sätt.

Detta är orsaken till att Jesus vägrade att bli konung i en judisk, politisk stat: "Mitt rike är icke av denna världen", sa han. Många judar anklagar honom ännu för att han inte ville leda den sionistiska rörelsen mot romarna. De menar att om han hade varit "en god jude" skulle han "förstått och haft medlidande med de judiska män, kvinnor och barn som hade litat på honom på grund av hans övernaturliga krafter."

De hoppades, precis som Judas Iskariot och zeloterna att han skulle bruka dessa krafter för att tjäna Israels politiska kungadöme, därav deras besvikelse och sorg. Johannes talar om för oss vad som hände efter undret med de 5000 som blev mättade i öknen:

"Då Jesus förstod att de tänkte komma och ta honom med våld för att göra honom till konung, gick han från dem och upp på berget, han själv allena" (Joh. 6:15).

Motsättningen mellan Guds rike och Israels rike är tydlig i Jesu tal, där han anklagar det sionistiska rikets söner och dömer dem till att kastas ut "i mörkret därutanför" (Matt. 8:12).

En av sidorna av konflikten är rikets universalitet. Jesus förklarar att universaliteten betyder att alla människor är välkomna i Guds rike, oavsett deras ras eller språk. Men för judarna betyder det att de är en överklass, och att de är förbehållna universella privilegier.

Allaredan hundratals år före Kristus hade profeterna utvidgat utvaldheten till att gälla alla raser. Gud talade genom profeten Jesaja 800 år f.Kr., och sade:

"den tid kommer, då jag skall församla alla folk och tungomål; och de skola komma och se min härlighet." (Jesaja 66: 18-21) Detta val av präster från olika länder bland de ickejudiska länderna är ett obestridligt bevis på äktheten av Jesu Kristi universella prästerskap. Vilken slutsats kan vi dra av detta? Paulus svarar; "Huru är det alltså? Vad Israel står efter, det har det icke fått; allenast de utvalda hava fått det…" Med de utvalda menas Jesu lärjungar.

ISRAEL: ETT TECKEN I TIDEN

"Sionism är ett uttryck av judarnas vägran att assimilera sig. Om judarna har lidit, är det bara för de har ansett sig vara ett utvalt folk." Så säger en okänd författare.

Eftersom judarna som är samlade i Palestina från alla håll i världen inte är Guds folk tillbaka i löfteslandet, vad är då den profetiska meningen med med återupprättelsen av en judisk stat? Det är "ett tecken i tiden." I religiösa kretsar är det ofta tal om "tidens tecken," utan att det preciseras vilka tider som menas med "tidernas ände." Jesus talade om dessa tider genom att säga:

"Jerusalem skall bliva förtrampat av hedningarna, till dess att hedningarnas tider äro fullbordade." (Luk. 21:24)

Tiderna som omtalas är därför tidernas ände för hedningarna, och Israel är ett tecken på slutet av den tid som är uppmätt för dem. Sedan Jesus kom ned till jorden är de människor hedningar, som förnekar att Jesus är Messias. Denna förnekelse gör dem till en symbol för hedendomen i alla dess aspekter. Detta är Antikrist.

Då judarna förbjöd apostlarna att tala om Jesus, bad apostlarna till Gud och sade:

"Ja, i sanning, de församlade sig i denna stad mot din helige tjänare Jesus, mot honom som du har smort: Herodes och Pontius Pilatus med hedningarna och Israels folkstammar."

Ordet "mot" avslöjar det antikristliga sinnelag som bor i Israels folk. Detta sinnelag var aktivt redan före upprättandet av en judisk stat. Detta är orsaken till att Johannes säger att Antikrist skulle komma i framtiden, men att antikrists ande, som är förkastandet av Jesus och alla redan var i världen på hans tid, i judarna som motarbetade Kristi apostlar.

"Ty var en ande som icke så bekänner Jesus, han är icke av Gud och den anden är Antikrists ande, om vilken I haven hört, att han skulle komma, och som redan nu är i världen."

Som Paulus säger:

"Redan är ju laglöshetens hemlighet verksam; allenast måste den som ännu håller tillbaka först skaffas ur vägen." Denna hemlighet håller just nu på att manifestera sig och kommer att vara som starkast vid Antikrists tillträde, den som Paulus kallar "fördärvets man." (2 Tess. 2:7)

Vid tidernas ände skall det uppenbaras för oss att Antikrist visar sig och gör stora tecken och under som Jesus sade: "för att om möjligt förvilla jämväl de utvalda." (Matt. 24,24). (Judarna vill ha oss att tro att Israels återuppståndelse är ett stort "tecken och under och en uppfyllelse av profetiorna i det Gamla Testamentet.") Men vi vet att de profetior som de håller fram handlar om judarnas tillbakakomst från exilen i Babylonien under det sjätte århundradet f.Kr. Vi får inte låta oss bedras på denna punkt.) Denna gång är det inte Gud som har gett dem landet, de har stulit, konfiskerat och bedragit för att de själva skulle få det.

Just nu är tiden inne till att förstå profetiorna i det Nya Testamentet angående slutet på hedningarnas tider, före Jesu tillbakakomst. Vi kommer till att upptäcka vilka dessa hedningar är. Jesus sade om denna tid:

"När I nu fån se förödelsens styggelse, om vilken är talat genom profeten Daniel, stå på helig plats – den som läser detta, han give akt därpå." (Matt. 24: 15).

Johannes talar också om Antikrists sista uppträdande (Joh. Upp. 17: 8). Den kommer till stånd i de "heligas läger" eller det heliga landet, Palestina, och särskilt i den "älskade staden", där det enligt Johannes uppenbarelse är Satan, och inte Gud, som skall samla Antikrists anhängare från världens alla hörn till strid, inte för att skapa fred. (Upp. 20: 7-9)

Återupprättelsen av staten Israel, vars innevånare kommer från "världens fyra hörn till det heliga landet", är ett tecken på apokalyptiska tider. Dess närvaro ger förvarsel om Antikrists planer. Nu är tiden inne att försöka förstå Johannes gåta:

"Här gäller det att vara vis; den som har förstånd, han räkne ut betydelsen av vilddjurets tal, ty det är en människas tal. Och dess tal är sex hundra sextiosex." (Upp. 13: 18)

Detta är Antikrist.

DEN KRISTNES HÅLLNING

Hur skall då en kristen förhålla sig till den nuvarande israeliska staten? Tiden har kommit för att tänka efter, för att därmed kunna använda dessa ord som av Uppenbarelseboken är riktade till de som fortfarande vill vara Jesu vittnen:

"Och mig blev sagt: ’Du måste än ytterligare profetera om många folk och folkslag och tungomål och konungar." (Upp. 10: 11)

När Gud i våra apokalyptiska tider har sänt en befallning till sina apostlar, där han åter ber dessa att profetera emot hans fiender, så är det därför att de flesta apostlarna är bedragna av Antikrist, som de inte igenkänner. Istället för att hota honom har de inlett goda förbindelser med honom. Johannes uppenbarelse påminner dem därför om deras plikter som apostlar och vittnen: Efter att ha varit tysta, bör de åter tala mot Kristi fiende Israel. Då Kristus Jesus kom blev han inte emottagen av sitt folk. Men hans eget folk tar gärna emot Antikrist….

Inte några kristna kan erkänna legitimiteten av en israelisk stat i Palestina utan att förneka sig själva som kristna, ty om man gör det, medger de samtidigt att Kyrkan inte är det sanna Israel och att Jesus inte är Messias.

Jesus sade: "Ingen kan tjäna två herrar." Vi kan inte tjäna Jesus Kristus och Israel på samma gång. Vi kan inte behålla vårt vittnesbörd om Jesu Kristi som sann Messias utan att fördöma Israels falska messianism. Detta vet judarna. I en så viktig sak är tystnad och neutralitet ett tecken på ljumhet:

"Jag känner dina gärningar: du är varken kall eller varm. Jag skulle önska att du vore antingen kall eller varm. Men nu, då du är ljum och varken varm eller kall, skall jag utspy dig ur min mun." (Upp. 3: 15-6)

Du måste därför göra ett val, och sedan blir vi dömda utifrån våra gärningar. Det är inte genom att erkänna Israel en kristen visar sin trohet, utan genom att inbjuda judarna till att erkänna Jesus.

Gå tillbaka till Svenska sidan