Ju mera vi orkar umgås med Herren, till desto större välsignelse blir sjukbäddens stillhet och ensamhet för oss.
I nödens stunder orkar vi inte annat än ropa till Gud. Men alla de stunder vi tillbringar på sjukbädden är ju inte stunder av nöd. Visst finns det också lättare tider.
Om vi under de tiderna orkar söka oss nära Gud, blir vår sjukbädd en helig plats för oss.
Den som är sjuk orkar inte mycket. Man orkar inte ens be mycket. Men man orkar vila i Gud och söka andens gemenskap med den levande Herren.
Under sådana tider kan man också lära sig bönelivets största hemlighet.
Den starke behöver i regel inte mycket bön. Den som själv kan mycket, ber inte så värst mycket. Men den svage och hjälplöse lägger stor vikt vid bönen.
På så sätt kan sjukbädden bli en alldeles speciell böneskola för oss. Nu skall ingen tro, att det är fråga om någon sorts krav. Inte tvingas du att be, när du en gång inte orkar. Det är fråga om en förmån. Du får i tysta suckar bära ditt hjärtas nöd inför Gud.
Hemligheten med allt levande kristenliv är att ständigt vara vid Herrens nådesaltare. Där borde vi alltid uppehålla oss.
Det är lätt att be då, när bönens ande uppmanar oss att be. Men vi upplever ofta tider, då vi inte alls förnimmer böneandens närvaro. Då upphör många att be. Men just detta är fel. Just när du känner dig allra kallast, skall du stilla söka dig till Herren.
Jag skulle ha lust att säga, att själafienden gör allt för att förhindra att vi ständigt uppenbarar oss hos Gud. Han skjuter sina pilar mot oss, ibland brinnande pilar. Han säger, att vi är så syndiga och värdelösa, att Herren ingalunda hör oss. Han upprepar, att våra bönesuckar är så svaga, att de inte når upp till himlen. Han får oss att se på alla våra egna brister och ofullkomligheter, så att vi drar oss tillbaka från gemenskapen med Herren.
Det skulle dock inte få ske. För Jesus har ju själv sagt: "Bedjen, och eder skall varda givet; söken, och I skolen finna; klappen, och för eder skall varda upplåtet. Ty var och en som beder, han får; och den som söker, han finner; och för den som klappar skall varda upplåtet" Matt 7: 7-8.
Här talas inte ens om fromma, än mindre om något slags perfekta gudsmänniskor. Här försäkras, att varje bedjande får, den sökande finner, och för den klappande skall varda upplåtet.
Därför borde vi redan i förtröstan på detta löfte söka levande gemenskap med Herren, och detta sökande är just att uppehålla sig hos Gud. Och ju kallare och hjälplösare du känner dig, desto mer välkommen är du inför Jesu kärleksfulla ögon. Inte fordrar han någonting av dig. Han är färdig att ge allt. Just bönen öppnar ditt hjärta, så att du kan ta emot hans rika gåvor.

Herre, du ser hur kall och hjälplös
jag är. Jag skulle så gärna be, men
jag orkar inte. Ge mig bönens ande,
som ber i mitt hjärta, också när jag
inte själv orkar be.