Förstånd — känsla — vilja

Enligt den gamla psykologiska uppdelningen bildar förstånd, känsla och vilja människans inre varelse. Dessa är ingalunda alltid i harmoni med varandra.
Det finns människor, vilkas kunskapsliv behärskar dem så till den grad, att det kan underlägga sig känslostämningarna. På samma sätt finns det viljemänniskor, som bryr sig föga om känslor.
Svårast har de människor det, som har ett särskilt sensibelt känsloliv, vilket nästan bestämmer över både vetande och vilja.
I andligt hänseende upplever de känsliga människorna större fröjder och djupare sorger än de andra. Men den stora faran för dem är att de låter känslorna få överhand.
Då man ligger sjuk, kan känslorna få en sådan makt över en, att t.ex. Guds löften helt försvinner från ens medvetande. Då är människan som ett fartyg utan roder. Hon kastas hit och dit av alla slags vindar och vindkast.
På sjukbädden borde vi alldeles särskilt lära oss att dämpa känslosvallet. Det är speciellt nödvändigt, om man vill äga Guds frid.
Vi måste helt enkelt använda vårt förnuft, och fordra, att känslostämningarna underordnar sig förnuftets slutsatser.
Någon har sagt, att känslorna är som barn som tumlar om och förnuftet som en förståelsefull mor. De lekande barnen måste underordna sig moderns vilja.
Också känslostämningarna måste böja sig under Guds Ords ledning. I synnerhet under sjukdomstider, då lidandet hårt prövar våra nerver, får vi inte tillmäta känslostämningarna någon avgörande betydelse.
Tron måste då hålla sig till Guds "kalla" Ord och dess löften, vad än känslorna säger.
Guds kärlek är alltid densamma. Han är oföränderlig i sitt förhållande till oss.
Förändringarna sker endast i oss själva. Ibland känner vi djupt hans kärlek. Ibland känns det åter, som om han helt hade övergivit oss.
Men så är ju inte fallet. Solen skiner lika varmt från en molntäckt himmel som från en molnfri. Molnen hindrar bara dess värmande strålar att nå jordytan.
Våra känslostämningar är just sådana växlande moln, som kommer emellan Kristus-solen och oss. Men vi måste minnas, att det kommer en dag, en ny dag, då Herren har blåst bort alla moln mellan oss och nådens sol strålar lika klart som förr.
Håll dig därför obetingat till löftena under prövningens tid och låt inte dina växlande känslostämningar råda över ditt liv.

Herre, din trofasthet har varit stor.
Du har inte övergivit mig, fastän jag
många gånger inte har brytt mig om
dig det allra minsta. Din trofasthet
har lett mig också till denna plats.
Här i stillheten låter du mig lära mig
nya läxor, du visar mig tydligare än
tidigare mitt inre fördärv men samtidigt
din gränslösa nåd. Du lär mig tro utan
att se. Hjälp mig att lära mig göra det.