Här är hela Green-domen

Här kan du läsa hela den uppmärksammade frikännande domen mot den svenske pastoren Åke Green.

En pastor dömdes av tingsrätten för hets mot folkgrupp till fängelse en månad. Tingsrätten fann att pastorn i en predikan hade uttryckt missaktning för homosexuella.

Hovrätten har gjort följande bedömning:

Avsikten med att straffbelägga hets mot homosexuella är inte att hindra resonemang och diskussioner om homosexualitet vare sig inom kyrkor eller på andra håll i samhället. Varje yttrande som innehåller omdömen om homosexuella eller varje uttryck för missaktning är inte heller straffbelagt. När det gäller predikosituationer har konstitutionsutskottet uttalat att det normalt torde ligga utanför det straffbara området att citera religiösa urkunder och endast uppmana åhörarna till att följa urkundernas inriktning. Gränsdragningen mellan vad som är tillåtet och otillåtet är dock ingalunda klar och vid tolkningen skall även Europakonventionen beaktas. Slutsatsen härav måste bli att det endast i sällsynta fall kan komma i fråga att bedöma uttalanden, som görs i en predikosituation som hets mot folkgrupp.

Av predikan och pastorns uppgifter framgår att hans övergripande syfte var att nå ut med sitt bibeltrogna budskap. Det som är ägnat att kränka homosexuella i pastorns predikan är denna i bibeln grundade kategoriska bedömning av homosexuella förbindelser som synd. Hans egna tillägg, genom vilka han knyter samman citaten, är inte vetenskapliga och kan, även om han gör flera reservationer, starkt ifrågasattas. Pastorns utveckling av bibelcitaten är anmärkningsvärda i fråga om ordval, men innehållet är dock knappast mera långtgående än de bibeltexter han hänför sig till. En rätt till bibeltrogen förkunnelse får anses innefatta en möjlighet att med egna ord utlägga och tolka bibeln så länge framställningen anknyter till bibelns budskap. Även åsikter som är främmande för flertalet medborgare eller till och med provocerande får således framföras.

Det finns inte något som tyder på att pastorn har använt predikosituationen som täckmantel för att angripa homosexuella. Avsikten med predikan synes i stället ha varit att förklara och lägga ut den trosuppfattning och syn på bibeltexterna som pastorn står för samt att påverka människors levnadssätt. Detta måste anses falla utanför vad som omfattas av straffbestämmelsen om hets mot folkgrupp.

Hovrättens majoritet har ansett att åtalet skall ogillas. En ledamot ville fastställa tingsrättens dom.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

I hovrätten har Åke Green hörts på nytt och åklagaren har åberopat banduppspelning av den aktuella predikan. Utredningen i hovrätten är således densamma som vid tingsrätten. Till sitt försvar har Åke Green åberopat samma omständigheter som vid tingsrätten, men också att gärningspåståendet inte är så tydligt att det kan läggas till grund för en fällande dom.


Sammanfattningsvis har Åke Green förklarat att han inte anser sig ha någon rätt att fördöma eller förnedra homosexuella och att han inte heller har avsett att göra det genom sin predikan. I stället ville han föra fram frikyrkornas, eller i vart fall sin egen, syn på homosexualitet. Han har gjort gällande att det var hans rättighet, men också hans skyldighet som pastor, att redogöra för bibelns syn på homosexualitet. Vidare har han förklarat att han med sin predikan särskilt vände sig till unga människor, som kunde befinna sig på gränsen till att pröva ett homosexuellt levnadssätt, och till personer med homosexuell läggning, som genom predikan skulle nå insikt och sedermera omvändas. Efter predikan sjöng församlingen en psalm och sedan avslutade han gudstjänsten med att förkunna nådens budskap.

Hovrätten gör följande bedömning:

Åklagarens gärningsbeskrivning är allmänt hållen och tar sikte på predikan i dess helhet. Därtill uppmanad har åklagaren emellertid vid tingsrätten särskilt utpekat vissa uttalanden. Med hänsyn härtill, och med beaktande av vad åklagaren har anfört till utveckling av åtalet, får gärningsbeskrivningen anses tillräckligt preciserad för att kunna läggas till grund för en straffrättslig bedömning.

Medborgarnas yttrandefrihet och religionsfrihet är grundlagsfäst. Yttrandefriheten innebär frihet att i bl. a. tal meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Religionsfriheten innebär frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion (2 kap. l § l stycket p l och 6 regeringsformen).

Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen), vilken gäller som lag här i landet, stadgar rätt för envar till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor eller ritualer (Artikel 9:1).

Regeringsformen ger möjlighet att i viss utsträckning genom lag begränsa yttrandefriheten (2 kap. 12 § regeringsformen). Vid bedömandet av vilka begränsningar i yttrandefriheten som får ske, skall särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i bl. a. religiösa angelägenheter (2 kap. 13 § 2 stycket regeringsformen).

Europakonventionen stadgar att friheten att utöva religion eller tro endast får underkastas sådana inskränkningar som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten eller till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter (Artikel 9:2).

Som framgår av regleringen i 2 kap. 12 § regeringsformen, saknas möjlighet att genom lag inskränka religionsfriheten. Som tingsrätten konstaterat är religionsfriheten därigenom en s.k. absolut rättighet. Genom den aktuella straffbestämmelsen 16 kap. 8 § brottsbalken har lagstiftaren således inte avsett att inskränka religionsfriheten. Kriminaliseringen innefattar därför endast inskränkning av yttrandefriheten. Då emellertid yttrandefriheten är tillförsäkrad medborgarna även i deras religionsutövning kommer den gjorda begränsningen av yttrandefriheten indirekt att begränsa jämväl religionsfriheten. Enligt Europakonventionen är begränsning av religionsfriheten i och för sig tillåten, dock endast om den är nödvändig med beaktande av vissa särskilt angivna ändamål. Regeringen har som motivering förslaget om den aktuella bestämmelsen i brottsbalken framfört den uppfattningen, att kriminaliseringen inte utgör något hot mot religionsfriheten (prop. 2001/02:59 s. 35).

Enligt den i målet aktuella bestämmelsen i 16 kap. 8 § brottsbalken skall den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids, hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på bland annat sexuell läggning dömas för hets mot folkgrupp.

Genom Åke Greens egna uppgifter och utredningen i övrigt är styrkt att han under en offentlig gudstjänst hållit en predikan med det innehåll som framgår av bilagan till tingsrättens dom. Som tingsrätten har funnit är därmed det i lagen uppställda kravet på spridning uppfyllt. I målet är vidare klarlagt att hans predikan har handlat om en grupp personer med hänvisning till deras sexuella läggning.

Av Åke Greens egna uppgifter framgår vidare att han har en bokstavstrogen kristen tro. För honom utgör bibeln i dess helhet Guds ord. Den till grund för åtalet liggande predikan består till stora delar av direkta bibelcitat. Dessa, som behandlar synen, på homosexuella, har Åke Green knutit samman med sina egna ord och tolkningar samt moderna företeelser. Bibeltexterna, och kanske än mer Åke Greens utveckling av dessa, är sådana att de måste beröra personer med homosexuell läggning mycket illa. Enbart detta förhållande är emellertid inte tillräckligt för att predikan skall anses innefatta en straffbar hets mot homosexuella som grupp.

Avsikten med straffbestämmelsen i 16 kap. 8 § brottsbalken är inte att hindra resonemang och diskussioner om homosexualitet vare sig inom kyrkor eller på andra håll i samhället. Varje yttrande som innehåller omdömen om en viss grupp eller varje uttryck för missaktning är inte heller straffbelagt. För straffbarhet krävs att det är fullt klart att uttalandena överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion rörande gruppen. Vid prövningen av om en gärning utgör straffbar hets mot homosexuella, måste också uttalandet eller meddelandet alltid bedömas i sitt sammanhang (prop. 2001/02:59 s. 41f). När det gäller predikosituationer uttalade konstitutionsutskottet att det normalt torde ligga utanför det straffbara området att citera religiösa urkunder och endast uppmana åhörarna till att följa urkundernas inriktning. Utskottets ställningstagande godtogs av riksdagen (konstitutionsutskottets betänkande 2001/02:KU 23 s. 37 och 2QQ2/Q3:KU 7 s. 5 samt rskr. 2002/03:8). Såvitt framgår av förarbetena är sålunda uttalanden i predikosituationer inte under alla förhållanden straffria. Gränsdragningen mellan vad som är tillåtet och otillåtet är dock ingalunda klar och vid tolkningen skall även Europakonventionen beaktas. Enligt denna har, som återgetts ovan, var och en rätt till religionsfrihet. Möjligheten att inskränka denna rätt genom lagstiftning är starkt begränsad. Religionsfriheten innefattar bland annat frihet att utöva sin religion eller tro genom gudstjänst. I Europadomstolens avgörande den 25 maj 1993 i målet Kokkinakis mot Grekland, ResDH(97)576, konstaterades att den berörda artikeln innefattade en rätt att påverka andra genom religiös förkunnelse. Domstolens uttalande gjordes dock med förbehåll för speciella fall av obehörig påverkan, särskilt sådan som utövades genom våld eller hjärntvätt. Slutsatsen härav måste bli att det endast i sällsynta fall kan komma i fråga att bedöma uttalanden som görs i en predikosituation som hets mot folkgrupp.

Av predikan och Åke Greens egna uppgifter framgår att hans övergripande syfte var att nå ut med sitt bibeltrogna budskap. Enligt detta är utlevd homosexualitet en svår synd som förhindrar de som syndar från att bli delaktiga i nåden, om de inte omvänder sig. Vidare framförde Åke Green att homosexualitetens accentuerade utbredning och acceptans är av ondo, inte bara för de människor som förleds till synd, utan också för samhället i stort. Det som är ägnat att kränka homosexuella i Åke Greens predikan är denna i bibeln grundade kategoriska bedömning av homosexuella förbindelser som synd. Hans egna tillägg, genom vilka han knyter samman citaten, är inte vetenskapliga och kan, även om han gör flera reservationer, starkt ifrågasättas. Åke Greens utveckling av bibelcitaten är anmärkningsvärda i fråga om ordval, men innehållet är dock knappast mera långtgående än de bibeltexter han hänför sig till. En rätt till bibeltrogen förkunnelse får anses innefatta en möjlighet att med egna ord utlägga och tolka bibeln så länge framställningen anknyter till bibelns budskap. Även åsikter som är främmande för flertalet medborgare eller till och med provocerande får således framföras.

Som hovrätten tidigare har konstaterat kan det endast i sällsynta fall komma i fråga att bedöma uttalanden som görs under en predikan som hets mot folkgrupp. Det finns inte något som tyder på att Åke Green har använt predikosituationen som täckmantel för att angripa homosexuella som grupp i vidare mån än vad som följer av den religiösa urkund som hans kristna tro omfattar. Avsikten med predikan synes i stället ha varit att förklara och lägga ut den trosuppfattning och syn på bibeltexterna som Åke Green står för samt att påverka människors levnadssätt. Detta måste anses falla utanför vad som omfattas av straffbestämmelsen om hets mot folkgrupp (jfr JK:s beslut 2004-08-20 i Dnr 2900-04-31). Åtalet skall därför ogillas.

Gå tillbaka till Svenska sidan