Många har genom åren smutskastat Vera Oredsson och hennes make, som var ledare för Nordiska Rikspartiet – de har kallat Vera nazist, osv. Må så vara, men jag ställer ändå upp för de ideal som hon visar härnedan till 150 procent. Det är en himmelsskriande skillnad mellan de åsikter om aborter som Kristdemokraterna har visat under ledning av de fega Alf Svensson och Göran Hägglund, som pratat i cirkel när detta ämne kommit upp. Men Vera menar att abort är att räkna som mord. Hon ska ha all heder för den åsikten, som jag delar fullt ut. Thorbjörn Johansen.

Om abort och rätten till liv
Av Vera Oredsson

Vi behöver inte alltid gå så långt tillbaka för att ta reda på vårt folks bestående arbete i socialt hänseende innan den marxistiska krassa hänsynslösheten mot vårt folks livskraft tycks förgöra vårt bestånd med hjälp av kapitalistiska intressen. Vad vi menar är att lagen om fria aborter är ett dödligt vapen mot vårt folk – inte enbart invandringen. Vi äldre minns med smärta och harm dessa skränande ”kvinnor” med plakat i 1 maj-demonstrationerna om rätten att bestämma över sin egen kropp.

Alltså, man begärde mord för att kunna leva ut sina sexuella lustar – krasst uttryckt.
Hånfullheten i denna lag kom samtidigt med bältestvånget i bilar för att rädda liv. Det vill säga ett par tusen mot över 30 000 per år. Då gällde det inte att bestämma över sin egen kropp mot trafiksäkerhetens bestämmelser. Jag har naturligtvis inget emot bälteslagen – tvärtom – men proportionerna mot att döda liv med vilja är ändå hårresande.

Nu beskriver jag den tid då det ännu fanns respekt för liv. Visst, idag görs det propaganda för att rädda liv, men bara för afrikanska barn medan våra egna spolas ned i avloppet innan de ens kan visas upp i snyftreportagen.

Under 50-talet (Vera har nu fyllt 80 år) arbetade jag personligen med så kallade oönskade små liv. Från BB kom dessa nyfödda i min vård genom barnavårdsnämndens försorg så att den nyblivna modern i lugn besinning kunde endera gå med på adoption till barnlösa familjer eller ordna sitt liv för att behålla sitt barn. För mitt ansvarsfulla arbete fick jag lön. Många adoptivpar kom och deras glädje över att få babyn var för mig en obeskrivlig lyckokänsla av att göra en samhällsnyttig insats. Märk väl hur barnavårdsnämnden tänkte etniskt. De ville gärna ge blåögda barn till blåögda adoptivföräldrar, likaså brunögda till brunögda par.

En solskenshistoria kan jag väl återge efter så många år? Ett litet rödhårigt flickebarn med stubbnäsa kom till min vård. Det var nog inte lätt att finna adoptionsföräldrar, så jag väntade mig en lång vårdnadstid. Efter ett par månader fick jag ett samtal från nämnden att ett par ville se på den lilla tösen. De kom – mannen var rödhårig med stubbnäsa – jublande tog han upp flickan och kysste sin fru och sa ”tänk att vi fick en dotter, och dessutom lik mig!” Frun viskade ömt att hennes man skämdes så för sin sterilitet efter en senkommen påssjuka.

Det var många små liv som gladde barnlösa familjer. När jag bläddrar bland tackbreven kan jag fortfarande känna harm mot dessa marxistiska kärringar som jag helt enkelt betraktar som mördare av 30 000 liv per år – alla dessa som vårt land behöver som duglig arbetskraft där vi nu i dagarnas beslut av regeringen letar efter dem i andra länder som verkligen behöver sin utbildade personal, men som nu lockas med höga löner och förmåner. Är inte detta cyniskt?
Det är förfärligt att vi fortsätter med vårt dödande, medan de invandrade kvinnorna överhopar oss med födslar. Vårt folk går under och försvinner så småningom. Är inte detta ett hat mot vårt folk?