Rasbiologin - Sveriges
skam och skuld
AV THORBJÖRN JOHANSEN EAEC
2008
Hjalmar Branting och
Rasbiologiska Institutet
"Ras" är ett arabiskt ord som betyder
"huvud" eller "spets." Rasbiologi är grunden för lagar om
äktenskapsingående – sterilisering – socialvård, enligt ett lexikon från
1950. Rashygien är läran om de praktiska och sociala konsekvenserna av
rasbiologin, enligt samma lexikon. Det är alltså inte mer än ca 60 år
sedan som man tillämpade och trodde på denna lära, 1950-1960-talet.
Redan i kölvattnet på Darwin grundades det Svenska sällskapet för
rashygien år 1909. I styrelsen satt Svante Arrhenius, ordföranden var
Vilhelm Leche. På 1920-talet blev "degenerationsfaran", "försämringen av
folkmaterialet och förgiftandet" av samhällskroppen ett svenskt
debattämne. Kända personligheter som Ellen Key, Selma Lagerlöf, Anders
Zorn och Verner von Heidenstam uttalade sitt stöd för bildandet av
institutet.
2.
Statens institut för rasbiologi
Fredagen den 13 maj 1921 fattade
riksdagen beslut att upprätta Statens institut för rasbiologi. Bakom
riksdagsbeslutet fanns – utan omröstning – en motion som framförts i
riksdagens båda kammare den 13 januari 1920 och undertecknats av
statsminister Hjalmar Branting. Upprättandet av det rasbiologiska
institutet hade i övrigt starkast möjliga politiska stöd.
Motionen skrevs av den socialdemokratiske riksdagsmannen Wilhelm Björck
tillsammans med anatomiprofessorn i Uppsala Vilhelm Hultkrantz, Herman
Lundborg (som senare skulle bli chef för institutet) och dennes förtrogne
Robert Larsson. Drivande man i riksdagen var bland annat Nils Wohlin från
Jordbrukarnas riksförbund samt socialdemokraternas Edvard Wavrinsky och
Alfred Petrén.
Som första namn på motionerna stod socialdemokraterna Alfred Petrén och
Wilhelm Björck. I Andra kammaren var motionen förutom av Björck
underskriven av socialdemokraten Hjalmar Branting och högerledaren Arvid
Lindman samt framträdande liberaler som Jacob Pettersson, Raoul Hamilton
och Knut Kjellberg. Alla politiska riktningar i riksdagen var då
representerade bland motionärerna.
Även ledande svenska akademiker utanför riksdagen engagerade sig i stödet
för motionen. En av de mest framträdande var Herman Nilsson-Ehle,
internationellt ryktbar som en framstående genetiker, specialiserad på
förädling av sädesslag.
Andra medaktörer var Frithiof Lennmalm (specialist på nervsjukdomar,
Karolinska Institutet), Torsten Thunberg (fysiologi, Lund), Carl Magnus
Fürst (anatomi, Lund), samt de båda docenterna Nils von Hofsten
(zoologi/genetik, Uppsala) och Nils Heribert-Nilsson (botanik/genetik,
Lund). Som bilaga till riksdagsmotionen fanns ett protokoll där medicinska
fakulteten vid Uppsala universitet prisade Lundborgs forskning.[3]
3.
Institutets verksamhet
I England och USA fanns ett par
liknande forskningsanstalter med begränsat arbetsprogram; dessa kom till
stånd genom enskilda donationer. Det svenska institutet, förlagt till
Dekanhuset mitt i Uppsala, var fullt självständigt. Institutets förste
chef var Herman Lundborg; dessutom återfanns bland de anställda en
statistiker (och biträdande chef), en biträdande rasbiolog, en antropolog,
en genealog samt två reseassistenter.
Under Lundborgs ledning genomfördes "rasbiologiska" undersökningar av 100
000 svenskar vilket presenterades 1926 och som i förkortad version blev en
lärobok för gymnasiet med titeln Svensk raskunskap.
Det råder viss osäkerhet kring hur Lundborgs anställning avslutades. Vissa
källor gör gällande att han gick i pensions vid 67 års ålder i april 1935.
Andra källor gör gällande att han tvingades pensionera sig när de ledande
vid makten förstod hur nära detta instituts idéer stod nazismens rasläror.
1936 blev Gunnar Dahlberg chef för institutet. Samma år blev han också
professor i rasbiologi vid Uppsala universitet. Under Dahlberg ledning
ändrades institutets inriktning mot en mindre rasbiologisk grundsyn till
att inrikta sig på en 'samhällsnyttig ärftlighetsforskning' för att stärka
folkhälsan.
Dessa tankar hämtades bland annat från Alva och Gunnar Myrdahls bok Kris i
befolkningsfrågan, och i linje med dessa idéer propagerade Dahlberg 1936 i
Sveriges radio för den stora fördelen med att sterilisera
utvecklingsstörda.
Institutet hade till officiellt angiven arbetsuppgift att rasbiologiskt
genomforska Sverige genom att studera olika släkters och andra
befolkningars livsbetingelser och utvecklingsmöjligheter att klarlägga
såväl det biologiska arvets, som miljöns, betydelse för individer, släkter
och folk, samt att utreda sjukdomars och normala mänskliga egenskapers
ärftlighetsförhållanden.
Endast genom dylika, på lång sikt drivna forskningar, ansåg man sig kunna
finna "de djupare liggande orsakerna till brottslighet, vanart,
alkoholism, sinnessjukdom" och även kunna bringa "annan undermålighet i
dagen". På detta sätt strävade rasinstitutet på statligt uppdrag efter en
"fast teoretisk grundval för en exakt rashygien och en rationell
befolkningspolitik".
Genom resor i delar av landet insamlades efterhand ett rikhaltigt
primärmaterial, som sedan som det ansågs under denna tid, vetenskapligt
bearbetades med hjälp av alla medicinska och biologiska, statistiska,
antropologiska och genealogiska arbetsmetoder. 1926 kom institutets första
större arbete om svenska folkets rasbeskaffenhet att publiceras. Man utgav
skrifter från Statens institut för rasbiologi. 1939 startades en
ärftlighetsavdelning vid institutet.
4.
Retzius bisarra mätningar
Under
1800-1850-talet första hälft utvecklade svensken Anders Retzius en del
metoder för mätning av mänskliga kranier. Han delade in dessa i två
huvudkategorier, lång- och kortskallar. De förra ansågs ha fler positiva
egenskaper än de senare.
Nordens och Tysklands människor ansågs vara långskallar, medan till
exempel finnar samer och slaver var kortskallar.
Retzius mätmetoder fick stor spridning internationellt inom rasbiologin
och blev snart använda för att upprätta ett system där en stor del av
Europas befolkning definierades som överlägsna andra folk.
5.
Spencer och Darwin
Herbert Spencers teori om det naturliga urvalet – bl. a. att svaga och
otillräckliga människor hamnar på samhällets botten, medan "rikt
utrustade" personer klättrar uppåt på den sociala stegen –sammanslogs med
Charles Darwins verk om människans arv och härstamning av Darwins kusin
Francis Galton som myntade uttrycket eugenik.
Detta delades av tyska forskare upp i "rasbiologi" och "rashygien," där
det första begreppet rörde det vetenskapliga utforskandet av rasskillnader
och rashygien rörde tillämpningen av denna kunskap. Ämnet blev populärt
och 1920 inrättar riksdagen med statsminister Hjalmar Branting i spetsen
ett statligt institut för rasbiologi, det första av sitt slag i världen.
Under studien av samer (så kallade "lappar") i norra Sverige, mätte
forskare skallarna på och fotograferade tvångskommenderade skolbarn och
gamla i ålderdomshem. Många av dessa personer tvingades posera nakna och
ställdes sedan ut till allmän beskådan i samband med olika föreläsningar
och utställningar.
6. Den
nordiska rasen
I den mycket populära
utställningen Svenska folktyper vilken Rasbiologiska institutets ledare
doktor Lundborg turnerade med år 1919 ställdes även bilder av mörkhåriga
s.k. "tattare" ut till allmänt beskådande vilka hämtades ur
brottsregistren och jämfördes med representanter för den renare nordiska
rasen. De förstnämnda beskrevs som exempel på rasblandningar som ansågs
vara ett hot mot folkmaterialet (Catomeris 2004: 204, Lundmark 2002).
Rasbiologiska institutets chef Herman Lundborg hade 1911 disputerat på en
avhandling om en ärftlig sjukdom på Listerlandet i Blekinge. Lundborg
ansåg sig ha fullt ut visat att den lett till ekonomisk och kulturell
degeneration i bygden. Detta var också vad som hotade Sverige, menade han,
om man inte hindrade människor med så kallade undermåliga anlag från att
fortplanta sig. Enligt Herman Lundborg var det de som var bäst utrustade i
fysiskt, moraliskt och intellektuellt avseende som skulle fortplanta
släktet. För att detta skulle uppfyllas var det nödvändigt med
rashygienisk forskning.
Det område där "rasblandning" ansågs ha förekommit i en större
utsträckning var i Lappland där det fanns samer, finnar och svenskar som
inte sällan gifte sig med varandra, och därför inledde Lundborg
rasbiologiska studier av samer och finnar i nordligaste Sverige 1913.
Tre år senare fick han särskilt anslag från riksdagen för att studera
eventuell rasblandning i området. Lundborg menade att blandning av skilda
raser alltid är förkastlig från den, som han skrev, högre rasens synpunkt.
Avkomman skulle få försämrad motståndskraft mot sjukdomar och dålig
karaktär. Blandning mellan tre eller flera folkslag skulle leda till
"ohejdad själviskhet, tygellöst leverne och brottslighet." Därför avrådde
han starkt från blandning mellan "svensk befolkning och exempelvis lappar,
som äro alltför olikartade" (Lundmark, 2002:8 f).
I början ägnade sig Statens Rasbiologiska Institut åt att kartlägga "den
germanska rasen" men doktor Lundborg drev dock snart igenom en ny
undersökning av samerna. Man tog fram dödskallar, skelett och annat
genetiskt material, och bröt på detta sätt rejält mot Samernas griftefrid.
Men så litet var en människa värd i Sverige på den tiden.
Lundborg började i slutet av 1930-talet uppvisa nazistsympatier och
medverkade i nazistiska publikationer. I och med andra världskrigets slut
minskade intresset för rasblandningens faror i samhället, men
rasbiologiska institutet fanns dock kvar, och blev först år 1958 en del av
den nya institutionen för medicinsk genetik vid Uppsala Universitet
(Lundmark 2002).
Det svenska institutet, som låg mitt i Uppsala, var fullt självständigt.
Institutets förste chef var Herman Lundborg fanns bland de anställda en
statistiker (chef), en biträdande rasbiolog, en antropolog, en genealog
samt 2 reseassistenter. Under Gunnar Lundborgs ledning utfördes
rasbiologiska undersökningar av 100 000 svenskar som presenterades 1906,
som i förkortad version blev lärobok för gymnasiet med titel svensk
raskunskap. Det råder en viss osäkerhet kring hur Lundborgs anställning
avslutades. Några källor gör gällande att han gick i pension vid 67 års
ålder i april 1935. Andra gör istället gällande att han tvingades
pensionera sig när de ledande vid makten förstod hur nära institutets
idéer stod national-socialismens rasläror
År 1936 blev Gunnar Dahlberg chef för
institutet. Detta år blev denne professor i rasbiologi vid Uppsala
universitet. Under hans ledarskap ändrade institutet riktning från en
rasbiologisk syn till att bli en mer som man ansåg samhällsnyttig
ärftlighetsforskning för att stärka "folkhälsan." I linje med dessa idéer
propagerade Dahlberg år 1936 i Sveriges radio även för nyttan av att
sterilisera utvecklingsstörda. Vid 1907 års Fattigvårdsutredning menade
man att man borde börja sterilisera eller på livstid internera de man
kallade "tattare" (resandefolket). Tusentals zigenare och resandefolk samt
psykiskt sjuka och handikappade steriliserades under många år i Sverige.
De var inte bättre ute än det tyska folket i detta avseende.
Journalisten Bosse Lindquist skriver tyvärr i sin för övrigt förträffliga
bok att det framför allt är protestantiska länder som instiftade
steriliseringslagarna, och han tänker väl då på Tyskland och Italien
främst. Får jag bara säga, att de kristna under Hitlers tid vid makten
blev mycket svårt förföljda. Man avskaffade Bibeln, satte upp en bild på
Hitler i kyrkorna, och lade Mein Kampf på altaret. De kristna som ville
stå för sin tro utan att dela Hitlers åsikter om oönskade raser, blev
bortförda och mördade. Hitler glömde aldrig att hans föräldrar var
katoliker – hans SS-trupper fick av Hitler och rasisten Heinrich Himmler
jesuiterna till förebild.
Däremot mördade den Katolska Kyrkan över 68 000 000 kristna under
medeltiden, därför att de ansåg att de var ”vederdöpare” och förhindrade
dem från att placera Bibeln i händerna på vanligt folk. (Dr. Edmund
DeVries: Are We Being Led To Rome?)
Påven talar till judarna i Tyskland 2005
Israels ambassadör Shimon Shein satt på första raden under påvens tal,
han representerade en totalt rasistisk regering som oupphörligt
avhumaniserar palestinierna och fördömer dem som undermänniskor.
Palestinierna, påstår judarna, är filisteer från Gamla Testamentets
"Amalek." Judarna har dödat tusentals civila palestinier under 1900-talet,
vuxna som barn.
Abraham Lehrer som är ledare från den judiska kommunen i Cologne, bad
påven Benediktus XVI att öppna mer av Vatikanens arkiv från andra
världskriget för att "vi skall kunna påvisa kyrkans inställning till
förintelsen." "En sådan gest skulle vara ytterligare ett bevis på att de
kristna har ett "historiskt samvete" och skulle vara mycket
tillfredställande för vår kritik av kristendomen, sade Lehrer.
Ingenting kommer någonsin att tillfredsställa judarnas kritik av
kristendomen. Det säger B-O Anderson, en lutheran som var närvarande. Ju
mera de kristna böjer sig för judarna, desto mer kräver judarna av oss.
"Skulden är bottenlös, säger rabbinerna." (Se Upp. 2: 9; 3: 9).
Tiden är mogen
Tiden hade nu blivit mogen för att gå till handling på
rasbiologiteorier i Sverige. Redan 1922 motionerade en socialdemokratisk
ledamot i riksdagen, psykiater Alfred Petrén, om behovet av svensk
sterilisering. De sakkunnigas ”ordführer” var en av Sveriges organiserade
nazister, häradshövding Gustaf Lindstedt. Allt fler politiker, akademiker
och läkare anser att det finns ett behov av juridiskt sanktionerade
tvångsåtgärder.
1933 motionerade Petrén igen och nu
tillsätts den andra steriliseringsutredningen, som utförs av professorn i
straffrätt Ragnar Bergendahl, på mycket kort tid. Fortfarande ses Tyskland
som ett föregångsland, och Bergendahl inhämtar kunskap för sitt arbete
bland annat genom att besöka en rasbiologisk kongress som hålls bara några
dagar innan steriliseringslagarna börjar praktiseras. 1934 fattar den
svenska riksdagen beslut om att också Sverige skall få en första
steriliseringslag.
Nils von Hofstein
Nils von Hofstein, zoologi- och anatomi professor, ärftlighetsexpert
och prorektor vid Uppsala universitet anger tonen för den nya rashygienen:
"'Rashygienen har fått ett påhäng av fantaster och ovederhäftiga
pratmakare som på många håll har bragt ordet och ibland saken i misskredit
– Man blir ju hågad att istället för rashygien begagna det från England
importerade men mer normala ordet eugenik."
Gissningsvis syftar von Hofstein här på
Hitlertysklands nazister när han talar om pratmakare. De
massteriliseringar och planer på eutanasi (barmhärtighetsmord) av
psykiskt, eller fysiskt handikappade människor i grannlandet (Tyskland)
talar sitt sitt tydliga språk för den som vill lyssna – om vad ordet
rashygien med tiden kommer att ge för associationer.' "
Hofstein sade vidare: "'Det är inte tänkbart
att anlag eller brister i de ärvda anlagen skulle kunna ha något värde i
andra anlagskombinationer. Det är önskvärt, vare sig sinnesslöheten (eller
psyksjukdomen) är ärftlig eller inte, att sinnesslöa människor i största
möjliga utsträckning förhindras att alstra avkomma.'"
Att det är omöjligt att avgöra om sjukdomar ärvs eller förvärvas tycks
inte utgöra något hinder för denne usling. Det spelar ingen roll vad
orsaken är eftersom…"det förefaller ligga något motbjudande i att
utpräglat "sinnesslöa" människor får sätta barn till världen.' "
Nils-Gunnar von Hofsten, 1935.
Två andra av tidens radikala intellektuella skriver:
"Steriliseringslagarna kommer antagligen inte att få önskad effekt,
eftersom de berör en så snäv grupp av människor, skriver Gunnar och Alva
Myrdal (som var gifta) i sin tydligen högst inflytelserika brandfackla med
namnet
Kris i befolkningsfrågan."
http://sv.wikipedia.org/wiki/Kris_i_befolkningsfr%C3%A5gan
Har deras son Jan kommenterat boken? Skriv till mig, om du vet det. Paret Myrdal menar att lagstiftarna
underskattat vidden av problemet. Sverige har alldeles för många
"lågvärdiga individer." Därför förordar de även en radikal "utsovring" av
"livsodugliga individer" för sterilisering. De vill ha "ett ganska
skoningslöst steriliseringsförfarande" och kräver EN SÅ STRÄNG TILLÄMPNING
AV LAGEN SOM MÖJLIGT.
Men makarna Myrdahl befarar att lagen trots allt inte räcker till, och
uppmanar läkare och myndigheter att försöka övertala friska människor som
är bärare av dessa sjukdomsanlag att frivilligt låta sterilisera sig.
Olämpliga barnuppfostrare bör också talas till rätta.
Visar sig dessa påtryckningar ineffektiva så bör steriliseringslagen
skärpas så att samhällets organ får sterilisera helt vanliga människor mot
deras vilja.
Vidare, skriver paret Myrdal, bör även steriliseringsförfarandet för "ett
helt skikt av individer" som man icke anser sig kunna sterilisera,
kompletteras genom en effektiv och kostnadsfri spridning av preventivmedel
och – där likväl havandeskap kommer till stånd – genom aborter på
eugeniska och "sociala" indikationer.
Författarna Myrdal är 30-talets tidsuttolkare, och framhåller ekonomiska
motiv för sitt förslag. Tidigare, anser de, kunde även lindrigt sinnesslöa
finna en plats i samhället, och möjligheten att förtjäna sitt levebröd, ty
i det allt mer industrialiserade samhället finns det inte längre plats för
något "hjon." (Bosse Lindquist: Förädlade svenskar, Alfabeta Förlag, 1991,
s. 74)
- Skall man sterilisera någon så skall det vara de som är klart under
intelligensnivån, säger Torbjörn Ahlsén och lägger näven bestämt på
bordet. - Sterilisering skall endast vara för sådana som är lite 55 där
uppe. Det är inte lämpligt att få barn efter en sådan. "Även såna som har
aids kanske man borde sterilisera. Men frågan är om det hjälper. Det gör
det nog inte. Men skulle det vara enda utvägen så…
Det är 46 år sedan Torbjörn Ahlsén lämnade skolan där han precis undgick
att själv bli opererad. Han är nu övertygad om att den läkare som ville
sterilisera honom hade fel och han känner sig lättad över att ha fått se
vad det stod i hans steriliseringsansökan. Det var inte värre än han redan
hade haft på känn att det skulle vara. Torbjörn vet att läkaren hade fel.
Det stod inte alls skrivet i den ahlsénska arvsmassan att barnen skulle
bli kriminella galningar.
Låt oss
se på nutidens arvshygieniska tillämpning
Vad som sker idag är att ca 150
ofödda små människor aborteras årligen efter det att de undersökts med
fosterdiagnostik. Dessa anses vara skadade, utvecklingsstörda eller
"genetiskt avvikande" så de får inte leva vidare. Ca 40 000 aborter utförs
varje år av helt andra anledningar, som att föräldrarnas förhållande eller
äktenskap har spruckit eller att karriären inte klarar av ett spädbarn.
Dessa hade ofta två huvudargument:
1. Ekonomiskt sett finns det mer pengar över till övrig vård ju färre
utvecklingsstörda och missbildade det föds. I USA gjordes under 1970-talet
beräkningar som hävdade att samhället kunde spara 18 miljarder dollar med
att använda abortinriktad fosterdiagnostik mot Downs syndrom (mongolism).
Det är få som idag offentligt har tankar om samhällsekonomiska vinster med
aborter. Men i privata samtal med läkare och medicinska forskare så nämns
detta dock.
2. Den här typen av aborter rör upp många känslor. Tanken är att människor
skall besparas fysiskt och psykiskt lidande, genom att avliva ett sjukt
barn. Barn har inga rättigheter, enligt Jerzy Einhorn och hans gelikar,
ett sjukt förhållningssätt som är instiftat i helvetet! Jag vet att t. ex.
Neil Young, sångaren från Amerika och andra kärleksfulla föräldrar älskar
sina mongoloida barn! De vill inte ha abort. Dessa barn är till stor
glädje för sina föräldrar. Det är ingen tragedi i dag att föda ett barn
med Downs syndrom. De bor numera hemma, går på vanliga dagis och
fritidshem och får en lika omsorgsfull och fri skolgång som alla andra.
Lasarettsrasisterna vill undvika att dålig psykisk ohälsa går i arv och
förbättra människans genetiska förutsättningar. Lars Hamberger, professor
i förlossningslära och gynekologi vid det Sahlgrenska sjukhuset i
Göteborg, efterfrågar en lista över vilka egenskaper hos foster som får
ifrågasättas leva – och utplånas. Lars Hamberger tänker sig att en sådan
lista skulle kunna diskuteras fram genom någon form av rådsmöte eller
koncensusförfarande. Ett gyllene tillfälle för judiskt rastänkande i
diasporan.

BILDTEXT: "Är ni A- eller B-människa? Det är
skillnad på frisk och frisk. Överst på hälsoskalan står A-människorna –
endast de äro de verkligt friska. Gränsen till B:människan är svår att
draga – men den finns där. De flesta B:människorna se nog friska ut – men
deras hälsa tål inga påfrestningar. De ha inga krafter i reserv för en
extra anspänning i arbetet." Reklam i Svenska Mejeriernas Riksförenings
blad, 1937

PORTRÄTTGALLERI, HÖGRE STÅENDE INDIVIDER:
JOSEF ERIKSSON
PAUL ROSENIUS
GÖSTA EKMAN
REINHOLD ROSÉN
J. ÅKERMAN
AXEL ENGSTRÖM
VICTOR SJÖSTRÖM
TURE RANGSTRÖM
C.M. FÜRST
IVAR KREUGER
JOHN FORSELL
SVEN HEDIN
CARL RESLOW
ÖSTEN UNDÉN
WILHELM PETTERSON BERGER
GUSTAF FJALSTAD
GÖSTA FORSELL
GERDA LINDEQUIST
CARL GRIMBERG
SELMA LAGERLÖF |
WERNER VON HEIDENSTAM
ANDERS ÖSTERLING
GOTTFRID KÄLLTÉNIUS
PER RÖSJÖ
GUSTAF DALÉN
RURIK HOLM
CARL MILLES
CLAESON EHLE
RAGNAR ÖSTBERG
IDA NORÖY
BENGT BERG
ANDERS DE WAHL
CHRISTIAN ERIKSSON
JULIUS WALLENBERG
PAULINE BRUNIUS
CARL ELDH
BROR GARDELIUS
GUSTAF CASSEL
PER EKSTRÖM
HUGO ALFVÉN |
Alla var högtstående konstnärer, författare,
skulptörer, sångerskor, industrimän, bankirer, höga pannor och politiker,
creme de la creme, alla på rasbiologins solsida. Detta var en av flera
utställningsskärmar på Stockholmsutställningen 1930.
Den svenska och den tyska rasismen på
1900-talet korsbefruktades med hjälp av dessa personer.
KÄLLA
och bildkälla:
Bosse Lindquist; Förädlade svenskar; Alfabeta Bokförlag AB; Falun 1991
Gå tillbaka till Svenska sidan
|