I EN av sina böcker berättar Ralph Connor om Gwen. Gwen var en yr, egensinnig flicka, som blivit van att göra, vad henne lyste. En dag råkade hon ut för en svår olyckshändelse, som gjorde henne till en krympling för hela livet. Hon blev mycket upprorisk, och i detta sitt tillstånd fick hon en gång besök av "Himlalotsen", så kallades missionären av bergsborna. Han omtalade för henne en liknelse om den djupa klyftan: "Att börja med fanns där ingen klyfta, endast den vida, öppna prärien. En dag kom präriens Herre vandrande över den gröna mattan, där endast gräs växte, och han sporde: 'Var äro alla dina blommor?' Prärien svarade: 'Mästare, jag äger inga blomsterfrön.' Då talade han vackert med fåglarna, och de förde dit allehanda frön och strödde ut dem över prärien.

Snart blommade där sommaren lång krokus, rosor, gula ranunkler, vallmor och röda liljor. Då Mästaren kom härnäst och fick se dem alla, blev han mycket belåten. Men han saknade där de blommor han mest älskade. Han frågade därför prärien: 'Var äro aklejorna, anemonerna, vildrosorna, de älskliga violerna och alla ormbunkar och blommande buskar?' — Återigen talade han med fåglarna, och återigen buro de med sig frön och strödde ut dem för alla vindar. Men då Mästaren nästa gång besökte prärien, fann han likväl icke där sina älsklingsblommor, och han frågade: 'Var gömma sig mina ljuvaste blomster?' Prärien svarade sorgset: 'Ack, Mästare, jag kan icke bevara dessa blommor. Vindarna blåsa så styggt, och solen gassar på mitt bröst, så att de vissna och försvinna.'

Då talade Mästaren med blixten, som med ett enda raskt hugg klöv prärien tvärs igenom hjärtat. Och prärien skälvde och våndades i ångest och grät flera dagar över det svarta, djupa, gapande såret. Men bäcken göt sitt vatten genom klyftan och tog med sig dit ned svart mylla. Än en gång kommo himmelens fåglar med blomsterfrön och strödde dem i klyftan. Efter en lång tid täcktes de grova stenarna av mjukaste mossa och slingrande vinrankor. Alla skrevor fylldes med violer och anemoner. Stora bokar lyfte sina väldiga kronor mot solen, och vid deras fötter utbredde sig den låga cedern och balsamgranen. Överallt växte aklejor, vildrosor och ormbunkar, tills klyftan blev den plats, där Mästaren trivdes bäst, och där Han fann glädje, vila och ro."

Därefter läste "Himlalotsen" för henne: "Andens frukter — jag säger blommor — äro kärlek, glädje, frid, tålamod, mildhet — och somliga av dem trivas endast i den djupa klyftan." "Vilka äro klyftans blommor?" sporde Gwen stilla, och "Lotsen" svarade: "Tålamod, mildhet, saktmod; de övriga kärlek, glädje, frid blomma visserligen också ute på slätten, men deras blomsterprakt är aldrig så rik, ej heller är deras doft någonsin så ljuv som där i den djupa klyftan."

Länge låg Gwen alldeles stilla. Så sade hon eftertänksamt, medan läpparna skälvde: "Inga blommor växa i min klyfta, där finns blott den hårda stenen." "Men en dag skola de dock göra det, Gwen lilla; Mästaren skall finna dem där, och även vi skola få se dem." Minns detta, min vän, då den djupa klyftan öppnat sig för dig!