"Han stillar larmet." Job 34: 29.

LUGN mitt under stormens våldsamhet! Vi segla med Jesus i båten fram över sjön; och då vi befinna oss mitt ute på vattnet, fjärran från land under nattliga skyar, uppstår en häftig storm. Jord och helvete tyckas stå i harnesk mot oss, och varje våg hotar att förgöra oss. Då reser Han sig från sin slummer och näpser vinden och vågorna. Hans hand lugnar de rasande elementen, och över vågornas dån ljuder Hans röst: "Tyst, var stilla!" Kan du icke höra den? I samma ögonblick är där fullkomligt lugnt. "Han stillar larmet." Där är lugn, fastän du ej förnimmer någon inre hugsvalelse. Stundom undanhåller Han oss den, emedan vi äro alltför benägna att fästa för stor vikt därvid. Vi frestas att betrakta vår glädje, vår hänryckning, våra, erfarenheter med för stor förnöjelse. Därför undanhåller kärleken oss dem för kärlekens egen skull. Men genom Hans nåd ledas vi att skilja mellan dem och Honom själv. Han nalkas oss och försäkrar stilla, att Han är oss nära. Och den frid, som övergår allt förstånd, bevarar så hjärta och tankar. "Han stillar larmet."

Min ande trängtar efter Dig,
0 Herre Jesu Krist!
Ty Du är all min rikedom
och all min frid förvisst.
För mig ej finns en vilopunkt
där själen vila får,
förutom då jag är försänkt
i Dina dyra sår.

O, gör mig då, min Frälsare,
uti mig själv så svag,
att helt jag ingår i Din död
och dör med Dig var dag!
Då skall och jag, ett litet barn
få skåda Dig i tro
och utav Din fullkomlighet
för varje steg bero.

Jag ser Din bild jag hör Din röst,
min hand omfattar Dig.
Min ande trängtar mer och mer
att helt förlora sig,
o bottenlösa kärlekshav,
uti Din kärleksfamn,
där liv och övernog Du ger
med sällhet utan namn.