"Eder himmelske Fader vet." Matt 6: 32.

EN man besökte en gång en dövstumskola och ställde några frågor till barnen genom att skriva dem på svarta tavlan. Bl. a. skrev han följande fråga: Varför har Gud givit mig hörselns och talets gåva och gjort er döva och stumma?" Den förfärliga meningen verkade på barnen som ett slag i ansiktet. De sutto liksom förlamade inför detta rysliga varför. Då reste sig en liten flicka. Hennes läppar darrade, hennes ögon stodo fulla av tårar. Hon gick rakt fram till tavlan, tog kritan och skrev med fast hand dessa dyrbara ord: "Ja Fader, så har varit ditt behag. Vilket svar! Det innefattar en evig sanning, vilket den längst hunna kristne och Guds minsta barn kunna trygga sig vid – sanningen att Gud är din Fader. Tror du det? Tror du det helt och fullt? I så fall behöver inte din tros duva längre irra omkring med trötta, oroliga vingslag, utan kan för alltid slå, sig ned på sitt eviga, fridfulla fäste. Din Fader.

Jag tror att det för envar av oss skall randas en dag —vore den än fjärran —då vi till fullo skola förstå Guds väg. Då skola dessa tragedier, som nu förmörka själva himlen för oss intaga sin plats i en plan så majestätisk, storslagen och glädjemättad, att vi av undran och hänförelse skola fyllas av jubel.

"Tag denna kalk. mitt barn, så hör jag än
i stormens brus min Faders hulda stämma,
"tag denna kalk – Jag själv dig räcker den,
är det ej nog att dina tårar hämma?

Jag blandat den åt dig — vad än jag ger,
var viss att jag av hjärtat ej bedrövar,
nej hult och ömt mitt öga mot dig ler,
när jag din tro som guld i degeln provar.

Du finna skall på botten nåd till slut,
ty nöd och nåd ej mer sig låta skilja,
men efteråt mitt barn och ej förut,
ty så är nu en gång min goda vilja."