"Han vet ju, vilken väg jag har vandrat" Job 23: 10.

BRODER och syster, vilken ljuv försäkran! Han känner din väg, måhända så slingrande, hemlighetsfull och svår, din väg genom tårar och prövningar. "Han vet." Ugnen har blivit sju gånger upphettad — av Hans hand. Vi äga en allsmäktig Vägvisare, som styr våra fotsteg och känner vägen, antingen den för oss till ett bittert Mara eller till vederkvickelsens och glädjens Elim.

Den väg, som för egyptierna var mörk, ägde sin moln- och eld-stod för Israels barn. Ugnen är het, dock behöva vi icke endast förtrösta på den hand, som upphettat den, utan vi veta, att elden icke är avsedd att förtära oss, utan den skall blott tjäna till vår luttrjng.
När luttringstiden är över (varken förr eller semre) framkommer det rena guldet. Då vi tro Herren vara mest fjärran, är Han ofta närmast. "När min ande försmäktar i mig, är du den som känner min stig."

Vem kommer till oss med ett ljus klarare än morgonens stråle, som väcker oss? Vems öga följer oss med oändlig ömhet och varmt deltagande under dagens lopp? Vem känner den väg vi ha att vandra?

Världen har i sin ordlista under olyckans dag ett kyligt ord, som heter försynen. Den talar om försynens vilja, försynens hemsökelse. Försynen! Vad vill det säga? Varför avsätta från tronen den levande, suveräne Guden? Varför utbyta den verkande, styrande, personlige Jehova mot ett livlöst, abstrakt begrepp?

Att i likhet med Job — då nöden var som störst och varje jordiskt hopp hade slocknat - spåra Guds hand bakom lidandet, skall fråntaga det dess udd. Han såg denna hand bakom sabéernas svärdsegg, han såg den bakom stormvädret och den hemska tystnaden i det ödelagda hemmet.

"Herren gav, och Herren tog. Lovat vare Herrens namn!"
Genom att se Gud i allt kunde denne öknens furste, där han satt på askhögen, säga i triumferande tro: "Om han än dräpte mig, vill jag dock förtrösta på honom." (eng, övers) — Macduff.

Den lovsång ärar väl Herren mest,
som tränger ur djupen upp,
som mitt i sorgens och smärtans natt,
dock gömmer ett himmelskt hopp,
som säger: "Herren, Han gav och tog,
välsignat vare Hans heliga namn!''
Som stilla, trosvisst sig sluter in
i älskande fadersfamn.
A. H-m Ptz