SIONISMENS UTVECKLING

AV JOHN S. TORELL EAEC

Theodor Herzls bok Der Judenstaat blev en omedelbar succé bland de fattiga judarna i Osteuropa och han blev den ledare man valde i den gryende sionistorganisationen. Den 29-31 augusti 1897 hölls den första Sionistkongressen i Basel, Schweiz där "Baselagendan" godtogs. Eftersom det officiella språket på kongressen var tyska, var originalplanen för sionismens utveckling skriven på tyska. Här en svensk översättning av detta dokument:

"Sionismen strävar att skapa ett för det judiska folket hem i Palestina säkrat genom allmän lag. För att uppnå detta syfte visar kongressen på följande sätt:

1.       Främjandet, med passande åtgärder, av bosättning i Palestina med hjälp av judiska jordbrukare, hantverkare och handelsmän.

2.       Organiserandet och enandet av hela judenheten genom att skapa lämpliga lokala och allmänna institutioner i enlighet med lagarna i varje land.

3.       Stärkandet av judisk nationalkänsla  och nationell medvetenhet.

4.       Förberedande steg mot regeringarnas medtycke, vilket är nödvändigt för att uppnå sionismens mål."

(Tjugo år senare togs dessa fyra punkter med i Balfour-deklarationen).

På samma gång blev sionistorganisationen upprättad att fungera som ett judarnas samhälle och skulle lobba för ett judiskt hemland och representera alla judar som accepterade sionismen. Medlemmar blev alla som kunde betala den bibliska shekeln, vilken gavs värdet 25 amerikanska cent. Herzls bolag blev grundat under namnet Det Judiska Koloniala Aktiebolaget, en bankkorporation inkorporerad i England, med ett nybörjarkapital på två miljoner brittiska pund.

Herzl var inte själv förmögen, och likadant förhöll det sig med de judiska personer som besökte hans kongress. Denna enorma summa (idag ca 100 miljoner dollar) var bortom deras kapacitet att förvalta. De judiska världsbankirerna var mot politisk sionism och därför kunde de inte få mer än 250 000 pund från dem. Året 1901 bildades Den Judiska Nationalfonden för att man skulle kunna köpa och uppodla land i Palestina som en förberedelse för den judiska statens instiftan. Det var förbjudet att någonsin sälja land när man väl hade förvärvat den, och Nationalfonden skulle vara den slutlige ägaren av allt land i det judiska hemlandet. Året 1903 öppnades en bank i Jaffa som stöd, Den Anglo-Palestinska Banken. Systemet för utvandring av judar och deras rikedomar var nu på plats, men massöverföringen av judar skulle inte komma förrän Adolf Hitler hade tagit makten i Tyskland.

De flesta judar vid den här tiden var ambivalenta gentemot den nya sioniströrelsen. Till och med ibland sionisterna själva förekom inre stridigheter mellan praktiska sionister och politiska sionister; de förra ville ockupera Palestina genom gradvis kolonisation. Den andra gruppen kallade detta "infiltration" och föraktade det. Istället ville de ha en politisk helhetslösning före en massinvandring till Palestina.

Herzl kunde inte vinna de rika judarnas sympati och aktiva stöd för sin sak, vilket var en av orsakerna till att inget hemland för judarna kom till under hans livstid. Men han gjorde det grundläggande arbetet som ledare för sioniströrelsen, och kort efter kongressen i september 1898, övertygade han hertigen av Baden att kontakta den tyske kejsaren Wilhelm II och värva honom för det sionistiska ändamålet. Kort efter det meddelade den tyske kejsaren Herzl genom den tyske ambassadören i Wien, Philipp zu Eulenburg, att kejsaren var beredd att ta emot Herzl på en audiens i Jerusalem, då han ämnade göra statsbesök i det Heliga Landet.

Herzl och en mindre grupp av hans efterföljare tog en båt som skulle till Mellanöstern, som först gick i hamn i Konstantinopel, Turkiet. Den 18 oktober tog kejsaren emot i en första audiens i Konstantinopel, den turkiska huvudstaden. Kejsare Wilhelm II informerade Herzl om att, som överhuvud i Tyskland, så skulle han överlämna den sionistiska rörelsen till Sultanen av Turkiet och skulle även bli skyddspatron för Det Judiska Koloniala Aktiebolaget som Herzl försökte upprätta för Palestina och Syrien.

Det är viktigt att förstå att den tyske kejsaren själv inte var intresserad av sionismen. Det var politiska krafter bakom honom som pressade honom att inta denna hållning.

Den 2 november 1898 hölls den officiella frågestunden med kejsaren i hans tält nära Jerusalem. Men denna gång fick inte Herzl det fulla stöd han ville ha, då den tyske utrikesministern Bernard von Bülow satte press på kejsaren; han skulle hålla inne med sitt stöd till sionisterna. Bakom von Bülow stod de internationella judiska bankirerna, eminenta judiska ledare i Tyskland och en majoritet av tysk-judiska dagstidningar och journalister. Under resten av Herzls liv visade den tyske kejsaren inte något intresse för den sionistiska saken.

Eftersom Palestina var en turkisk provins, försökte Herzl nå ett politiskt genombrott i Konstantinopel. Den 17 maj fick Herzl audiens hos sultanen Abdul Hamid II, som bad om en skriftlig garanti om judiskt ekonomiskt bistånd till Turkiet, innan han öppnade Palestina för judar. Åter vägrade de internationella judiska bankirerna att samarbeta med Herzl och åter misslyckades han i sitt uppsåt. Han försökte igen i februari 1902 att få till stånd ett möte med sultanen, men blev avvisad.

I och med detta bytte Herzl plats för sina aktiviteter till London där den fjärde sionistkongressen hade gått av stapeln år 1900. Han var inbjuden till England för att vittna som expert inför en kungligt tillsatt kommission som undersökte judisk invandring till England. Där träffade Herzl Lord Rothschild, som var överhuvud för den brittiska grenen av bankhuset med samma namn.

Rothschild var emot att judar bosatte sig i Palestina men var intresserad i att judar åter fick bosätta sig på brittiskt territorium. Inför kommissionen återgav Herzl i detalj sin plan på ett judiskt hemland men då det var bråttom föreslog han att judar kunde bosätta sig på Cypern och Sinaihalvön, områden som låg nära Palestina och som var i brittisk ägo. Detta projekt  avvisades av den brittiske kolonialsekreteraren Joseph Chamberlain som förkastade Cypernprojektet, och den s.k. "marionettregeringen" i Egypten förkastade planen för Sinai.

Chamberlain föreslog att judarna kunde bosätta sig i Ostafrika, och Herzl gick med på denna plan, då han trodde att dessa judar kunde flyttas till Palestina någon gång i framtiden. Vid denna tid i historien var det mycket förföljelse av judar i Ryssland och judar lämnade Osteuropa i stort antal, vilket ställde till problem för de västeuropeiska staterna. Den 5 augusti 1903 var Herzl i Ryssland och dryftade den judiska frågan med den ryske inrikesministern baron Vjateslav K. von Plehve, som lovade Herzl att den ryska regeringen skulle försöka sätta press på sultanen, så en judisk bosättning i Palestina kunde komma till stånd. Den 14 augusti 1903 gick den brittiska regeringen med på att ett judiskt bosättande i Ostafrika skulle genomföras, styrt av judar, men under den brittiska kronan.

När Herzl lade fram denna nya plan inför den judiska världskongressen den 23-28 augusti 1903 blev det folkstorm, särskilt bland de ryskjudiska delegaterna. Då kongressen röstade för att en ny kommitté skulle utreda projektet gick många deltagare ut. För att undvika en splittring i rörelsen sade Herzl till de oppositionella delegaterna att Palestina var målet, och skulle förbli så.

Men de ryska delegaterna var inte nöjda, och sedan de återvänt till Ryssland höll de ett eget möte, där de krävde att Herzl, skriftligt, skulle överge Ostafrikaprojektet. När delegationen försökte få tag i Herzl, vägrade han att träffa dem. Efter flera månader av bitter kamp och inre stridigheter samlade Herzl den Stora Aktionskommittén i Wien den 11-12 1904. Mötena var stormiga, men Herzl kunde lägga balsam på stämningen och undvika att sioniströrelsen splittrades.

Herzl var nu 44 år, med dålig hälsa och hjärtproblem. Kort efter mötena i Wien for han till Franzensbad för att vila och få behandling för sin åkomma, men blev inte bättre så han for tillbaka till Wien. Därefter åkte han till sanatorieorten Edlach, där han dog av lunginflammation den 3 juli 1904. Familjen fick inte en penny, eftersom han hade använt alla sina resurser i arbetet med sioniströrelsen. Hans hustru dog tre år senare, år 1907.

Detta är den offentliga versionen av Herzls död. Men det är möjligt att han blev avlägsnad så att andra krafter kunde ta över sioniströrelsen. Precis som juden Karl Marx hade lagt grunden till kommunismen och skrivit dess doktrin, hade Herzl skrivit sionismens program. En död hjälte är vanligtvis värd mer för hänsynslösa diktatorer, eftersom han inte längre kan argumentera, men är dock mycket användbar för propagandasyften. Herzl var älskad av vissa judar, men hatad av andra, särskilt av de tyska judarna, eftersom han var ett stort hot mot deras liv och välstånd i Tyskland.  

SIONISMEN EFTER THEODOR HERZLS DÖD

Herzl hade grundat en tidskrift som kallades Die Welt (Världen), en ekonomisk institution, Den Judiska Kolonialfonden och ett politiskt redskap, sionistkongressen. Rörelsen var inte homogen; det fanns flera olika grupper med olika program. En rysk jude, Asher Tzevi Ginzberg, född år 1856 i Skvira, en mindre stad i Ukraina (död 1927 i Tel Aviv), även känd som författare under pseudonymen Ahad Haram, vilket betyder en av folket, blev ledare för den "kulturella sionismen." Han uppfostrades i ett chassidiskt hem på ett traditionellt vis. Som tonåring fick han influenser från Haskalarörelsen och studerade språk och filosofi. Han drogs särskilt till den liberala humanismen och den filosofiska positivismen, vilket slutligen ledde till att han övergav sin religiösa tro.

Ginzberg hävdade att ett omedelbart nybyggande i Palestina var opraktiskt. Istället behövde judafolket förnyas i sin förståelse av sig själva, vilket krävde en andlig och kulturell förnyelse. Han hade sin hand i bildandet av ett något så när hemligt sällskap 1889, vid namn Benei Moshe, vilket hade förnyelsen av det hebreiska språket som agenda. 1896 grundades ett förlag med Ginzberg som chef. Han använde förlaget samt en tidning för att desavouera unga radikaler som ville bli av med judiska traditioner och sedvänjor till förmån för Nietzsches läror, som förespråkade en anarkistisk ståndpunkt, med en teologi som låg nära vad västfilosofi senare skulle komma att kalla "situationsetik" (gör det som du själv finner meningsfullt).

När Ginzberg närvarade vid den första sionistkongressen år 1897 blev han starkt kritisk mot Herzl, och påpekade i tidningarna att Herzl talade om "JUDARNAS DILEMMA," medan problemet i själva verket var "JUDENDOMENS DILEMMA."

Etthundra år senare är de flesta judar sekulära. De tror inte på Gud per se', eller i Gamla Testamentet, men tror, att  judiskheten är att ta del av en kulturell tradition och leva i världen som medlemmar av en grupp människor som ärvt vissa definierade gamla traditioner och att Israel är ett land som judarna har rättighet att leva i. Ginzberg gjorde det också klart i sina skrifter att de judiska massorna aldrig var avsedda att bo i Palestina, utan skulle istället bo i särskilda "enklaver" bland hedningarna.

Judar som bor i "hedniska" länder lever i diasporan, och Ginzberg menade i sina skrifter att diasporan skulle vara en permanent tillvaro, och att det fysiskt befintliga landet Israel endast skulle bli ett andligt centrum och en samlingspunkt för judarna i världen. Mer än hundra år senare går det att bevisa att så är fallet, eftersom endast ca sex miljoner judar bor i Israel och elva miljoner judar bor i "hednaländer."

BEDRAGNA SIONISTER

Den syn på judarna i diasporan som Ginzberg företrädde, var också den syn som de mäktiga judiska internationella bankirerna, de förmögna affärsmännen och industrialisterna redan hade. Därför var de emot Herzl och försäkrade sig om att rörelsen inte skulle starta något som ledde till utdrivning av judar från nationerna. Allt de ville var att upprätta ett judiskt hemland i Palestina och befolka det med vissa judar som kunde lockas eller tvingas flytta dit.

En stor majoritet kristna har aldrig förstått detta. De har blivit bedragna att tro att alla judar vill flytta till Israel och därför tror de att det är Gud som för tillbaka dem till deras land. Och av detta skäl kallar sig många troende "kristna sionister." De vet inte att de har blivit lurade och används i propagandasyfte, och för att hjälpa till att finansiera den jordiska staten Israel.

From The Birth Of A Visible World Government, The Dove 2002 © John S. Torell EAEC

Översättning: Torbjörn Johansen 2 maj 2008

Gå tillbaka till Svenska sidan